Tisdagar 8.30: “Mina” kastar loss…

Pelle Skårstedt är en av skepparna på “Mina” – Vänerskutan som med varlig hand ställs i ett skick för att kunna segla med passagerare. Passagerare dröjer ännu ett år till hon får ta, det fattas en del. Men föreningens medlemmar får segla, och för den som vill vara med kostar det bara medlemsavgiften att få stiga ombord och börja svabba däck.

“Mina” seglar numera på tisdagar – om vinden tillåter. Och vinden avgör hur lång seglingen skall bli. När detta skrivs seglas “Mina” för storsegel, mesan, klyvare och fock i lätt sydvästlig bris över Kinneviken. Fler segel skall det bli så småningom – masterna har ju röjlar och i förrådet ligger toppseglens bommar.

Det är åtskilliga timmar som gjort att skutan blivit vad den är i dag. Och åtskilliga kronor. För segel är minsann inte billigare att sy än att köpa en motor. Men bomull-seglet är utbytt mot dacron. Och på akterdäcket finns en GPS-mottagare. Radio skall det bli men har inte installerats än. Från stormasten vajar skeppets signalbokstäver: SIJU, (sierra india juno uniform) som är skeppets anropsignal. Så småningom skall ett registreringsnummer målas på – ett IMO-nummer.

– Men än så länge seglar vi med medlemmarna bara, och det har vi klartecken för, säger Torsten Kärrbrink, en av entusiasterna som snickrar, målar och skär i tåg.

Just nu är det dävertar till livbåten som skapas i ett av de små skjul som står på kajen. Får “Mina” är numera så väl inredd och fin att man inte kan göra grovarbetena ombord. Lastrummet har blivit plats för besättningen genom att det byggts ihop med skansen. I lastluckan har det  blivit ett skylight som släpper in ljuset.

– Visst finns det kvar att göra, vi har inte fått krängningsprovet klart än, för att ta ett exempel, säger Torsten Kärrbrink.

Ett par av medlemmarna har “papper” på att föra skutan. Lars Pettersson – bilden – är den som hittills varit skeppare. Och nu skolas Pelle Skårstedt in. Segelturen inleds med en säkerhetsgenomgång: Var finns flytvästar, hur använder man dom.

Men ingen behöver fråga: Vem gör vad? Det finns alltid frivilliga händer som vill vara med. Här finns maskinister från isbrytare, sjökaptener, snickare och alla möjliga.

– Jag blir pensionär om några veckor, och vad jag skulle göra utan “Mina” – det har jag faktiskt ingen aning om, säger Rune Karlsson när han står i röstet.

“Mina” är verkligen en angelägenhet för hela Lidköping. Kommunen, Sparbanksstiftelsen i Lidköping, privatpersoner och en hel rad företag har hjälpt till. Det är Lantmännen, CalVan Maskin – vars chef Klas Johansson är ordförande i föreningen, Karlqvists Smide, Kållandsö Varv, Lidköpings Byggvaror, Råda El, Lidköpings Verktygssliperi, Boströms Maskinuthyrning, Tidaholms Såg & Handel, Rörstrands Kulturform Fastigheter, Werner Abrahamssons Trävaruaffär, Borgunda Såg, Esplanadteatern, Rörstrand, Finnveden Precision, VSAB, HL-Båtar, Lidköpings Tryckeri & Emballage, örslösa Trä & Hyvleri, Jubels Golv, Bozzanova, levene Såg, GF:s Slipservice och Volvo Penta. Till dessa kan läggas Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Vänerns regleringsfond, Grevillis fond, Helen o Per Dreijers stiftelse, Carl-Gustaf Klingspor, Alice o Helge Källsons stiftelse samt Bengt A Holmberg, Skara.Ja, det har verkligen engagerat människor det här med restaureringen av “Mina”.

Och nästa år skall skeppet inte bara vara en pärla vid kaj – det skall åter bli en pärla till sjöss. Förr, som seglande lastskuta, gick hon med skeppare och två man.

– Det skulle vi nog inte klara i dag, säger Rune Karlsson.

Magne Soltun inspekterar rigg och däck. Det gäller att vara hemmastadd, för det är lätt att trassla in sig när det väl gäller.

För drygt en vecka sedan gjorde föreningens medlemmar en långsegling – till Åmål. Upp till nio knop blev det trots att det stampade rejält på hemvägen över Dalbosjön. “Mina” är lite lätt ännu, men det får inte plats mer kölsvinet utan att det inskränker på utrymmet. Problemet med att vara lätt är att hon gärna driver lite lätt med vinden – hon måste alltså seglas högt för att hålla kurs. Men det utgör inget problem. Nio knop – det är inte dåligt för en Vänerskuta byggd i trä på Torsös strand för 132 år sedan.

Tillbaka till framsidan