Hört på stan: Förlorat körkort sökes

Efter 43 års prickfri körning – körkortet är borta. Förlorat. Jag vet att jag hade det på söndagsmorgonen.

Det var nämligen just på söndagsmorgonen som redaktören tog körkortet ur den plånbok det normalt ligger tryggt i, stoppade i en ficka i något plagg för att plånboken inte behövdes just på den färd som planerades.

Därefter slog minnesförlusten till. Var är körkortet?

I timmar har redaktören sökt efter körkortet, den lilla lilla brunaktiga plastbit som är så viktig. Inte för att redaktören kör mycket – redaktören sitter längre tid på cykelsadeln än i bilsätet. Men körkortet måste ju till vid de tillfällen bilen ska förflyttas.

Bestulen? Nej, tror jag inte. Dåligt minne? Betydligt troligare.

Redaktören var för flera år sedan hemma och gjorde ett reportage om en kvinna som kunde se saker och hjälpa till att hitta bortglömda saker. Medan vi satt och talade ringde telefonen. Det var en kvinna ett par mil bort som tappat bort bilnycklarna, och inte kunde förstå vart de tagit vägen.

– Nja, jag kan nog inte hjälpa dig, sa den synska damen denna varma sommardag.

– Men jag tror det är kallt där nycklarna ligger…

Det blev tydligen tyst i telefonen en stund och sedan ett utrop som hördes långväga:

– Javisstja…  När jag varit och handlat ringde telefonen när jag kom hem, då kastade jag nycklarna i matkassen och satte ned den hel och hållen i frysboxen…

Redaktören får nog ägna sig åt sina vanliga metoder, streta på och känna hur hustrun lite retfullt kommer med allt fler konstiga förslag: Har du letat under sängen…?

I sängen? Där kan väl inte körkortet finnas. Nej, det är inte där. Letning pågår.

För övrigt…

… mötte jag en bekant i livsmedelsaffären häromdagen. Denne kastade ett öga i min matkorg och sa skämtsamt:

– Du är vad du äter.

Detta fick mig att höra fel, men mina filosofiska gener väcktes till liv igen. De är inte många, men några i alla fall.

– Du är vad du heter, sa filosofiska genen.

Kan det vara så att man helt utan vidare kopplar ihop sin person, sitt namn med sitt yrkesval? Helt självklart är det inte. I min släkt är redaktören det svarta fåret, för på den manliga sidan är alla män sjömän sedan 1809. Men faktiskt är det så i min hemtrakt att många frågar redaktören om denne inte är sjöman.

Men hur är det egentligen; Byter vi namn till den personlighet vi vill ha? Det går ju lätt att byta namn numer. Man behöver inte ens ha namn som finns i almanackan längre. Man kan ju ta sig namn som de här förslagen:
– målaren Mörk Grön
– kassörskan Selma Penning
– lärarinnan Dela Klass
– kultursekreteraren Dela Festival
– ungkarlen Dela Fest
– vägarbetaren Sten Asfalt
– kommunalpolitiker Vill Rådig
eller varför inte citera Hasse Alfredssons: assessor Assar Assarsson.

Det är bara att välja, skatteverket som sköter namnändringen gör det numera per internet.

För övrigt…
… är det väl rätt bra att vara Lidköpingsbo? Eller hur?

Veckans dåliga vits…

…  om miljöcertifiering:

Inkassobyrån har börjat skicka krav-brev

God helg

Tillbaka till framsidan