”Paria” – en avslöjande pjäs på Esplanadteatern
Publicerad onsdag, 29 oktober 2008, 10:56 av Björn Smitterberg
– Jag och Einar sökte efter något vi kunde spela och såg väl ”Paria” ganska tidigt, men gick då för bi den, säger Daniel Strandroth. Men så började vi titta på ”Paria” igen och nu har vi repeterat sen i augusti. Premiär i kväll
Daniel Strandroth och Einar Magnúsarson Borhammar är styckets enda skådespelare – X respektive Y.
”Paria” är ett märkligt skådespel, en enaktare avklarad på 45 minuter. Eftersom August Strindberg skrev det korta dramat så är det fullt av elakheter – så elakt som ord kunde användas 1889. Historien bygger egentligen på en novell som en annan person skrivit – men idén togs över av Strindberg.
Märkligt nog dröjde det till 1949 innan stycket sattes upp. På senare år har det spelats en del genom att skådespelaren Torsten Flinck satte upp pjäsen med sig själv som ende skådespelare i de båda rollerna.
Esplanadteatern sätter upp det obearbetade manuset, med orden exakt som Strindberg skrev för nästan 120 år sedan. Det är ett skarpt språk, repliker som utmanar.
Paria – det är enligt ordboken en person som ingen vill umgås med. I det här stycken är det två personer som delar en bostad, den ene skriver på en avhandling och den andre är arkeolog.
– Men stycket är ovanligt för publiken ges ingen vink om en förhistoria, får inte veta något om vad stycket bygger på. Pjäsen börjar och därmed börjar handlingen, säger Torsten Kärrbrink som regisserar Daniel Strandroth och Einar Magnúsarson Borhammar.
Den ene har usel ekonomi. Och det visar sig att båda har ett förflutet de försöker dölja – men i ”Paria” avslöjas allt med ohygglig exakthet.
I dag, den 29 oktober, är det premiär för föreställningen på Esplanadteatern. När Lidköpingsnytt fick en förhandstitt för en tid sedan var inte kostymerna klara – Helene Tejne jobbar för fullt med att ordna det.
En ovanlighet är föreställningen som skall spelas vid midnatt natten till söndag – det är i samband med att det ordnas en kulturnatt i Lidköping.
En annan ovanlighet är att pjäsen har mycket sparsamt med kulisser och föremål – den spelas mitt på golvet och runt de båda skådespelarna sitter publiken, det blir intimt och inte så gått om plats för skådespelarna.
Gå och se den alla som har möjlighet !! Hade nöjet att se genrepet och det är fantastiskt att ”sitta med” och uppleva de spänningar som dessa båda herrar bygger upp med små medel. En i sanning elektriskt laddad föreställning. BRAVO