Hört på stan:
Redaktören har sjunkit djupt…

Redaktörens promenader har alltid varit för hälsans skull. Men nu har redaktören sjunkit alltför djupt. Det skedde vid lördagens morgonpromenad. Ännu djupare föll redaktören på onsdagen – minnet är nämligen inte vad det varit.

Utan att ha en chans stod plötsligt redaktören till låren ner i lera, utan en chans att kunna stoppa förloppet. Barn brukar kunna fastna i snödrivor – redaktören fastnade i en sjödriva.

Händelsen utspelade sig på Villastranden som utgjorde en promenadväg åt ena hållet på lördagen. Redaktören har alltid gillat att vandra i strandkanten.

Plötsligt var sanden inte sand utan en vit lera och redaktören sjönk. Hustru tittade mer eller mindre förfärat på. Redaktören kom snabbt loss, men stod där mycket förvånad och med leriga byxor, stövlarna fulla av lera.

Det fanns bara en sak att göra – men det var, skall erkännas, inte badtemperatur i Vänern precis. Förvånansvärt nog lossnade inte leran, den fick skrapas från byxor. Stövlarna hamnade i sin himmel via återvinningsstationen på hemvägen.

Men vilka blickar som mötte redaktören på promenaden. Vad är det för en figur? Byxorna fulla av lera?

Minnet är inte vad det varit…

… Jodå, redaktören minns att det står i ingressen i artikeln också.
På onsdagen plockades dagens papper fram, de papper som skulle hanteras. Ett papper var om att De la Gardiegymnasiet visade upp sig för blivande elever. Det, tänkte redaktören, behövs inget papper på. Den grejen ska göras och finns redan i ryggmärgen.

Men ryggmärgen var lika kort som minnet. Vid en stunds stillhet i hemmet berättade hustrun att hon passerat gymnasiet och det var mycket rörelse där. Varför det?

Pang. Huvudet på redaktören höll på att spricka. En av dagens viktigaste uppgifter var bortglömd.

Visst är det genant? Men inget att göra åt. Får dra ner hatten över öronen och gömma mig om jag möter någon från skolan.

Har ni…

… tagit fram snöskyffeln än? Det kom ju några blöta flak i veckan. Det påminner redaktören om en kollega i radio som är en ovanligt snabbtänkt person. Han hade denna morgon ansvaret för att tala med journavande meteorolog om dagens väder. Marken var helt bar, men det varnades för några snöflingor.

– Jaha, då får man ta fram snöskyffeln, sa vännen/reportern.

– Nja, varför då, sa meteorologen. Det smälter undan direkt.

Reportern tänkte en hundradels sekund:

– Man jag vill gärna slå efter flingorna när de är kvar i luften…

Till detta sätt att hantera snön hade meteorologen ingen kommentar.

Med tanke på att årets vinskörd nu hamnat i Systemets hyllor kan nämnas att samme reporter bjöd in några personer på vinprovning i studion. Efter att ha dryftat smak, dofter, färg och annat så frågar reportern:

– Nu tar vi det viktigaste: Blir man berusad av vinet?

Även då blev det tyst i studion.

Tiden går…

… och vi med den. På tisdag skall, enligt uppgift från stadens förvaltare, årets julgran placeras på Nya Stadens torgs mitt (ungefär). Detta för att stadens köpmannakår skall kunna ha julskyltnings-söndag redan på torsdag.

Det är rationellt. Ungefär som Hemmets Veckotidning; För två veckor sedan kom alla recept för adventsbaket och allt som skulle sys för att advent skall bli traditionellt. En vecka senare kom recepten till julbaket och denna vecka handlar tidningen bara om julen. Nästa vecka handlar tidningen antagligen om nyår. Lagom till jul kommer väl tidningen om påsk och till trettondagen kan vi säkert läsa om sillen på midsommarens långbord.

Redaktören hade en gång i tiden en redaktionschef, en av landets mest aktade, vars devis var:

– Det gäller inte att vara först, utan det gäller att vara bäst.

Den devisen har förföljt redaktören som aldrig lyckats leva upp till den. Men kanske är det ännu svårare för Hemmets Veckotidning.

En dålig vits …

… ska traditionellt avsluta det hela. Denna vecka är det om pojken vid Lidans strand som inte kan tala rent riktigt. Han står och tittar på den svarta svan som simmar omkring bland de vita när kyrkoherden kommer förbi:

– Hej du lille gosse, vad heter du då, säger kyrkoherden.

– Guftav. Men  ha fabbo fett den fatta fan?

God Helg

Tillbaka till framsidan