Debatt: Det handlar om graden av valfrihet

Miljöpartisten Linda Berling skriver i en debattartikel att samhället måste ta ett ansvar för individen i basåtaganden – annars kan det bli tragiska konsekvenser. Frågan om valfrihet i skolan, vården och omsorgen är enligt Linda Berling inte en fråga om ja eller nej – utan graden av valfrihet.

Valfrihet handlar inte i politiken om ingen eller total valfrihet. Snarare graden av den.
Det är det som är en stor skiljelinje mellan de politiska lägren – just graden av valfrihet.

En del partier vill att friheten skall vara till en viss gräns, där samhället gemensamt erbjuder alla vissa grundläggande verksamheter som exempelvis vård och skola. Dessa partier menar att det är det bästa för så många som möjligt om samhället tar hand om att detta finns.

För att detta ska bli möjligt krävs att vi tillsammans salar, d v s betalar skatt.

Sedan finns det andra läger som menar att detta är ”stöld” i princip och att individen valfrihet bör utökas och sträcka sig inom både vård och skola. Detta skall inte staten/kommunen syssla med. De skall minska sin roll. Problemet är dock att individens valfrihet medför ett egenansvar och detta är inte av naturen rättvist givet från start – att alla kan klara detta på ett för individen konsekvensfritt sätt.

Vi väljer inte våra föräldrar, vi väljer inte våra gener och vi väljer inte den miljö vi är satta att växa upp i. Individens barndom är på detta sätt människans tragedi, i bästa fall är den lycklig och god – men i flera fall är den inte det! Skall de få skylla sig själva?

Det är ju detta som är själva dilemmat för individens totala frihet och därmed ansvar över sitt eget liv. Vi utgår ifrån att individen gör detta utifrån vår självbevarelsedrift. Som sagt sedan finns faktorer som vi individen inte råder över och kan därför inte ställas till svars inför inför dem heller.

Frågan är vilken filosof vi väljer att prioritera? Rawls eller Nozick? Vilken grad av rättvisa a la individens frihet skall vi föredra? Vilken linje blir bäst för så många som möjligt? Vilken linje skapar den största sammanlagda lyckan för samhällets medlemmar?

Härom har de lärde tvistat i hundratals år och debatten lever sannerligen än – även i det lidköpingska samhället.

Personligen vill jag förorda en valfrihet för individen där man har möjlighet att till ett ”allmänt pris” (d v s en summa som de flesta har råd med) välja skola och vård. Här kan privata former komplettera den kommunala/statliga verksamheten. Jag tycker dock att skola och vård i grunden skall vara offentligt ägd – för att minska risken för den endskilde att i valbarhetens djungel välja ”fel”.

En del menar att detta är att omyndigförklara individen – typ storebrorsmentalitet. Jag undrar bara vad som är så galet med att samhället vill sina medborgares bästa? Skall bara de som är bäst rustade, kompetenta och bildade komma fram, skall inte de sämre rustade, kompetenta och bildade också ges möjligheter till detta?

Linda Berling 

Tillbaka till framsidan