Hört på stan: Kommentarer, kommentarer…

Redaktören är lite trött. Helgdagar och klämdagar skulle ju vara vila, umgänge med familjen och så. Men det blev som vanligt – mest umgänge med datorn. Läsarna kör nämligen hårt med redaktören.

Det är inte alls ovanligt att det kommer ett e-brev som inleds med ”har du inte hört att…” så släpps en nyhet. Och naturligtvis har redaktören inte hört det. Men dessa e-brev lades åt sidan i helgen.

Däremot kom det under helgerna nära 800 kommentarer till olika artiklar i Lidköpingsnytt. Redaktören läser alla. Avsikten är att sålla bort det som inte hör hemma i tidningen. Cirka 700 sållades bort. Ambitionen att tala om för de skribenter som inte kommit med varför de strukits – den kom på skam.

Och så blir det fel förstås.
Redaktören släppte igenom en kommentar som inte borde varit med. Ber om ursäkt. Redaktören är inte ofelbar, den rollen har en av Lidköpingsnytts kritiker tagit på sig. Han påpekar noga att det är han som står för sanningen.

Nu har säkert många märkt att möjligheten att lämna kommentarer minskat de senaste veckorna. Redaktören klarar just nu inte trycket att hålla ordning på alla. Därför kommer det i fortsättningen att vara lite färre möjligheter.

Samtidigt är ju debatten otroligt spännande. Några debattartiklar har under julen haft mer än 50 kommentarer vardera. Tala om att engagera. Tala om debattörer med disciplin. Redaktören är imponerad.

Sanningen är …

… inte alltid självklar. Sanningen är inte alltid entydig. Sanningen kan diskuteras ibland. Redaktören skrev i höstas om en kommunal borgen som kostat skattebetalarna fyra miljoner kronor. Häromveckan kom fram uppgifter om att det kanske kunde ha räddats två miljoner – åtminstone på papperet. Mot detta protesterade kommundirektören och skrev i sin rubrik att uppgiften att kommunen förlorat två miljoner var fel – visst var den fel, det var ju fyra miljoner kronor. Men ändå hade kommundirektören rätt – för artikeln handlade om möjligheten att rädda två av de fyra miljonerna.

Det finns olika sanningar i den här frågan. Kommunledningen har sin uppfattning, och den är kanske riktig. Redaktören har fått andra uppgifter på annat håll – men det spelar mindre roll. Kommunledningen har ju tolkningsföreträde. Men båda sanningarna är redovisade – så får vi väl se så småningom. Eller också får vi inte se. Inte spelar denna sanning så stor roll för redaktören inte.

Förhoppningen är att komma så nära sanningen som möjligt.

En del tycker att de …

… alltid ska tillfrågas när något händer. Men det är omöjligt. Det kan vara personer som blir vittnen till ett bråk exempelvis. Hur i all sin dar ska redaktören veta vem som är vittnen och vem som överhuvud taget är inblandade?

Det nya året …

… har för med sig nymodigheter. Eller gammalmodigheter? Nu skall nämligen vi journalister återigen börja skriva (S) om Socialdemokraterna, (Kd) om Kristdemokraterna och så vidare. Senast var det (s) för socialdemokraterna och så vidare. Det skall vara versala bokstäver.

Undrar hur länge det dröjer innan hjärnan ställt om sig. Förra gången tog det väl tio år.

Det här för redaktörens tankar in på en fråga som inte kunnat lösas; Hur förkortas Lidköpingsnytt? LN eller? Li.nu, var det någon som sa och kompletterade med att det är lättare att säga.

– Har du läst Li.nu´s artiklar i dag?
– Vilken Linus?

Har ni hört ….

…. den här Norgehistorien?

Så skrev redaktören förra veckan som inledning på avslutningen (?). Vips så kom BG i Vinninga med ett par nya. Vi tar en av dom:

Under ett direktsänt barnprogram i radio hade en liten flicka letts fram till mikrofonen och hallåmannen sa:

– Och vad heter du då, min lilla vän?

Tystnad.

– Du kan väl berätta vad du heter? Och sedan ska du ju sjunga!

Ny tystnad. Det började bli pinsamt, och med behärskad otålighet försökte han igen:

– Varför säger du ingenting, lilla vän?

Det var då den lilla flickan öppnade munnen:

– Jo, mamma har förbjudit mig att tala med farbröder som luktar sprit!

God Helg

Tillbaka till framsidan