Plusgubben: Klädkoder i kommunfullmäktige

Kläder och dess betydelse för en president är funderingar som Plusgubben har. Plusgubben är en känd Lidköpingsbo som under signatur filosoferar i Lidköpingsnytt emellanåt.

Vet ni vad en power-suit är? Jo, en sån där Obama-kostym med två knappar i kavajen. Den signalerar makt och inflytande utan att för den skull verka vräkig.

Har ni tänkt på att klädseln har blivit allt viktigare för att signalera inflytande?
Till och med våra svenska riksdagsmän klär upp sig, men låt inte lura er. Budskapet de förmedlar är inte alltid lika genomtänkt som klädvalet. Annars ser många numera ut som klippta ur ett foto på EU:s ministerråd. Borta är polotröjor och rutiga kavajer. Fast på sätt och vis var det roligare när man kunde skilja en miljöpartist från en moderat bara genom att se klädseln.

På partiledardebatten såg jag förresten att Lars Ohly hade mörk kostym, vit skjorta och mörkblå slips. Det gav på något sätt fel signaler.

På kvinnosidan har det också blivit litet striktare fast fortfarande kan man se en och annan som för tankarna till en påfågel. En med stjärtfjädrarna utfällda och fullt stridsberedd. För att återknyta till Obama så följer frun makens framtoning. Inget påfallande elegant utan bara enkelt men smakfullt. Härom dagen hörde jag förresten att någon kvicktänkt skämtare tyckte att the White House skulle kunna döpas om till the Black Barack.
 
För ungdomen är kläderna ett sätt att profilera sig. Det kan vara livsstil, musiksmak eller ibland bara en protest mot det etablerade. Varför skulle man annars ta på sig jeans med Gällivarehäng och kalsongkanten väl synlig? Det kan ju inte vara av estetiska skäl.

Nej, det är nog mera ett budskap till vuxenvärlden att ”vi gör som vi vill”. Och de vuxna reagerar precis som förväntat. De säger: ”Usch så fult”! Ett säkert sätt att ta död på det modet vore om lärarna klädde sig så. Gärna förstärkt med litet pearsing och tjocka metallkedjor. Ungdomarna skulle kvickt hitta en annan stil.

Jag såg Lars Winnerbäck på TV. Han sa att han gärna skulle visa publiken sin uppskattning genom att bära dyra kläder. Ändå är hans stil redan given med jeans och skjortan utanför och eventuellt en stickad luva på huvudet. Allt annat skulle bryta mot hans egen stil. Just när det gäller musiksmaken så kan man lätt signalera vad man tycker genom att klä sig rätt.

Vissa sporter profilerar sig också extra mycket. Se på snowboardåkarna. Se på golfarna.
 
Golfbyxor var för övrigt nånting som man förr hade ända tills man hade konfirmerats. Inträdet i vuxenvärlden signalerades genom rätten att bära långbyxor. Skolmössor var ett annat sätt att tala om för omvärlden vad man gick för. Hög status var förstås studentmössan som bars med stolthet sedan den muntliga tentamen hade klarats av på examensdagen.

De som sedan gick på en teknisk högskola hade ännu finare mössor med tofs.
 
Maktens män fick sig förr ofta porträttmålade med finkostym och eventuella medaljer. Foton av finklädda män med allvarsamma miner förekom också i kommunala sammanhang. Det väcker ju frågan om det blir så även fortsättningsvis? I så fall får väl våra kommunalråd beställa tid hos fotografen. En bild på nätet är ju alltför förgänglig.

Man kan också fundera om det förekommer klädkoder i fullmäktigeförsamlingen? Det kanske kan bli föremål för särskilt studium att avrapportera senare.
 
Hur är det med oss andra då? Jodå, nog signalerar vi också med kläderna. Friluftstil, stadsmänniska, hejarklack på bandyn osv. Själv fick jag en tankeställare när jag tillsammans med ett barnbarn i den uppmärksamma åldern var på bandy. Efter en stund säger han: ”Du farfar. Varför har alla som du hälsar på keps på huvudet?” Så blir det när man har kepsåldern inne – och det har man!
 
Plusgubben

Tillbaka till framsidan