På spaning: Konstnären Bo Larsson

Bo Larsson gillar starka färger. Han tyckte det var roligt att teckna och måla som grabb i Uppsala. Sedan dröjde det ända till 1984, då han flyttade till bibliotekariejobbet i Lidköping, som han satte igång igen.

Vid självporträttet

Den öppna målarkursen på Pomonahuset, som då drevs i ABF:s regi, blev hans ”akademi”, under lärare som Chennet Juhlin och Martin Hansson.

-Att jag kom med på Skaraborgssalongen samma år och även 1986 var ju inspirerande, berättar Bo Larsson.

Sedan följer utställningar så gott som varje år – främst i Västsverige. Senast var det i Karlstad 2007.

Fajt

När man betraktar hans måleri kan man ju direkt säga att den skiljer sig mycket från det man oftast möter.

Det är starka och få färger, ibland kan man få associationer till afrikanskt med bara grundfärgerna. Genomgående finns också symboliska figurer som återkommer – ett ansikte, närmast en slags ansiktsmask, nakna kvinnor, vildhundar.

Hur man skall tolka figurerna?

– Ja, förklarar Bo Larsson småleende, man får tolka som man vill.

Elefanter

De starka färgerna förklarar han med att han alltid har gillat Bror Hjort.

– Och, säger han, när jag satte igång -84, hade jag det här med färgen redan klart för mig. Fem à sex färger, men sedan har det blivit några fler under resans gång så att säga, medger han.

Bo Larssons måleri har i recensioner  oftast beskrivits som naivistiskt.

– Det har jag inget emot alls, säger han.

Om någon vecka lämnar han den kombinerade bostaden och ateljén i centrala sta´n för den årligen igenkommande resan till Grekland – oftast Samos.

– Näe, medelhavsljuset är det inte som lockar, snarare det lekamliga och det att man alltid träffar en massa trevliga människor, förklarar han glatt.

Tillbaka till framsidan