Hört på stan: Spåren förskräcker

Vad vi än gör tycks någon kunna kontrollera det. Enkelt. På Lidköpingsnytt förs av olika företag statistik över läsandet. Men vi tar aldrig reda på vem det är som läser. Bara siffror.

Men på alla möjliga sätt ger vi spår som någon kan följa. Med telefonsamtal, mobiltelefon, med dator, kontokort av olika slag. Frågan är: Kan man komma undan? Det finns människor som helt frivilligt väljer att hålla sig undan, att försvinna. Det är helt lagligt. Men hur gör man?

I lördags satte redaktören på radion för att lyssna på kvällsekot. En mansröst i radion sa:

– Du lyssnar på P1.

Hur kunde han veta det …. Redaktören har ännu inte kommit på svaret.

Lite underligt var det också med en undersökning som kommunen låter göra. Det kom ett brev, man var ombedd att medverka att svara på frågor om boendet och framtiden. Den skulle vara helt anonym.

Undersökningen blev liggande på skrivbordet, redaktören har nog med sådana där undersökningar ändå. Så en dag kom ett vykort från företaget som sköter den anonyma undersökningen – en påminnelse om att redaktören inte svarat. Så var det med den anonymiteten.

Förr i tiden. För 20 år sedan, kunde det vara svårt att bevisa var man varit. Nu är det omöjligt att bevisa något annat än var man varit.

Det är inte utan att man blir lite rädd. Vi har vuxit in i övervakningens värld utan att märka det. På gott och ont. Ibland är det ju bra att vara övervakad.

Mot detta kan man ju ställa de problem som vissa har med sin identitet. De finns inte. Slas var väl författaren som skrev en novell om en älg som råkade få ett personnummer. Emellertid är det ingen som råkar få ett personnummer. En del invandrade personer tycks ha stora problem att få ett identitetkort. Nu säger skatteverket, som utrett saken, att det ska vara svårt att få ett identitetskort, att det är själva vitsen med ID-handlingen.

Men om man ser på gatorna tycks det finnas en hel del parvlar som har fullt gällande ID-handling i form av körkort som de fått utan vidare. Deras spår är ofta svarta, gjorda mitt i natten utanför ett hotellrumsfönster i centrala Lidköping.

Ibland ropar någon i korridoren: Var är du?

Redaktören är aldrig långt borta. Till kaffekokarn möjligen. Mer försvunnen än så har redaktören inte varit någon gång. Däremot kan tankarna försvinna i väg. På semester.  Semestern närmar sig. De där fyra veckorna som ska klaras på en vecka. Redaktören brukar ta sina fyra veckor i mitten av maj. Så blir det i år också, de fyra veckorna fördelas jämt över fem dagar. Sista semesterveckan brukar redaktören spara till någon helg i mitten av sommaren.

På tal om ledighet. Under lördagen skall det vara invigning nr 2 av Sparbanken Lidköping Arena. Först hette det invigning del två, men har nu blivit öppningsshow del 2. Väderprognosen är inte lovande för evenemanget – varmare och solsken hela dagen. April är inte bästa månaden för sådana här evenemang.

Redaktören skall ägna helgen åt något helt annat – äntligen är snön borta från torpet. Äntligen kan man få rensa upp och kanske sätta lite potatis, fast det kanske är för tidigt. Det blir Annabell i år. En fast potatis med låg halt av kolhydrater och socker. Redaktören vill ha fast potatis. Om detta är ju annars den svenska menigheten delad. Fast eller lös potatis – det är lika skiljande som partigränserna.

Veckans stora samtalsämne är förstås askmolnet som hänger som ett åskmoln över oss. Flygföretagen drabbas hårt, och företagen med anknytning till flygtrafik. Samtidigt väcker askmolnet en viktig fråga – behövs alla resor? Jag tänker då inte främst på semesterresor som vidgar vyerna för människor. Utan desto mer på resor bara för att man måste vara i ett visst sammanträdesrum en viss tid. Reser vi för mycket? Flyger vi för mycket? Kommer bilkörningen att öka i stället? Tågtrafiken har ju ökat rent otroligt på vissa sträckor, folk som annars skulle flugit har svårt få plats på tågen.

Men det knepigaste är ju att verkligheten ännu en gång givit mänskligheten en påminnelse: Teknik är inte allt! Vi lär oss hantera den ena svårigheten efter den andra. Men den isländska ekonomin och den isländska vulkanen – det är saker vi inte grejar.

Apelsinpriset går denna vecka …

… till alla som planterat och planterar alla blommor i rabatter i staden. 

Citronpriset …

… till de som beslutat att öppningsshowen av hallen får kosta 400.000, men konstnärlig utsmyckning prutats till 200.000.  

Veckans avslutande historia hönger samman med redaktörens tankar på några lediga semesterdagar:

Många använder semesterdagar till auktioner. Erik var känd för att aldrig ha några pengar, men på en auktion i Tolsjö nyligen ropade han in en lampa för hundra kronor. Auktionisten påminner Erik om att alla affärer under hundra kronor innebär kontant betalning, varvid Erik snabbt ropar:

– Då bjuder ja hundratjugofem!

God Helg

Tillbaka till framsidan