(S)tormen fortsätter: Partipolitik på nationell och lokal nivå
Bernt Blomgren följer debattvågorna
Publicerad söndag, 14 november 2010, 07:00 av Redaktionen
Mona Sahlins agerande blir än mer underligt. Det startade med att hon gick ut och sa att partiledningen måste ställa sina platser till förfogande, samtidigt skev hon att hon var beredd att leda ett sådant förändringsarbete.
Igår hade man ett, enligt henne själv, konstruktivt sammanträde med distriktsordförandena med respektive ombudsmän.
Nu läcker det ut att, i kvällstidningar, att en del deltagare i detta möte ”var förbannade”. Varför, är det dock ingen som avslöjar. Förmodligen på Sahlin, men det är det nog ingen som, eller få, som vägrar säga högt.
För den som känner till hur det fungerar inom socialdemokraterna, kan man lugnt säga att få numera vågar kritisera de ledande öppet. Man är mer lojal mot partiledning än solidarisk med sin ideologi.
Sedan finns ju den effekten inom alla partier när det blåser upp, att många först vill vara säkra på ”vem som vinner” innan man tar bladet från munnen.
För en utomstående bedömare måste det ju stå helt klart att Mona Sahlin är en belastning för sitt parti. En partiordförande som leder sitt parti i opinionsmätningar från 45% till ett valresultat på 30% och därefter uttrycker en önskan om att partiledningens måste ställa sina platser till förfogande och samtidigt säger sig vilja leda partiet efter en sådan process är ett, minst sagt, märkligt agerande och utslag av ett lika märkligt tänkande.
Nu väntar imorgon ett hastigt inkallat möte med distriktsrepresentanterna på Sveavägen 68.
Varför detta ? Mötet i fredags var ju konstruktivt !?
Medelklassen, själva begreppet, har ju blivit populärt bland partierna de senaste åren. Vem som är medelklass är det dock ingen som definierar.
Kjell Hedvall gör det på sin senaste blogg i alla fall – för Lidköpings del är det de som bor i villa-områdena. Han tar det 40 procentiga stödet för socialdemokraterna i många sådana lidköpingska villaområden som exempel på att man för en bra lokal politik som kan omfattas även av ”medelklassen”. Till skillnad från till exempel stockholmssossarna, vars valresultat ju blev katastrofalt för dem.
Nu är nog beteckningen medelklass lite svävande. Ur stockholmsperspektivet är det nog övre medelklass man indirekt relaterar till när man pratar och använder det i framför allt media – betänk att etablerade journalister i Stockholm är välbetalda 60 – 70-tusen i månaden. Talande är Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, som beskriver sig som medelklass – med 200.000 – i månaden.
För socialdemokraterna i Stockholm tillkommer det problemet också att när människor med vanliga inkomster vill leva ett ”medelklassliv”. I denna dyra stad vad gäller dagligvaror och bostad blir marginalen liten och man betraktar all skatt som en extrakostnad som det gäller att minimera till varje pris – och stockholmarna ger priset till Moderaterna.
Verkligheten ser annorlunda ut i Lidköping än i Stockholm. Detta är snarare förklaringen än socialdemokraternas olika lokala politik.
Apropå spekulationerna om eventuell efterträdare till Mona Sahlin har ett namn dykt upp lite här och var inom de socialdemokratiska leden. Det är Lena Sommestad som var miljöminister i Göran Perssons sista regering. Hon är professor i ekonomisk historia, skicklig skribent och debattör. Hon stod på Uppsala-listan i riksdagsvalet på nionde plats, men det mandatet förlorade socialdemokraterna. Hennes namn har bland annat förts fram av Göteborgs Socialdemokratiska Högskoleförening.
