Hört på stan: Första gurkan

I samma andetag som redaktören läser om ett vårtecken, årets första gurka, kommer varningarna från vädertjänsterna: Det skall bli sämre väder. Nu, när man äntligen kan raska på stegen och sätta i klacken utan att hamna upp och ned i gatstenen, då kommer snön tillbaka.

Nu, på torsdagen när detta skrivs, är det visserligen blåsigt men annars bra väder för en som tycker att det kan snöa på gräsmattor och i skidspåren, men i övrigt får det gärna vara regn. Redaktören håller tummarna för att inte halkan ska bli för svår.

På sommarredaktionen, torpet, ligger snön ännu djup. För andra året i följd har redaktören gjort samma misstag; Redaktören gräver nämligen en gångväg i den vid torpet ganska djupa snön. Från vägen, förbi lagårn och in till stugans dörr. Denna gångväg används även för viss utfordring med morötter och dylikt till skogens djur som är varmt välkomna besökare.

Nåväl, redaktörens snöskottning blev på ett ögonblick helt fel – ty raset med flera decimeter djup snö från lagårdens plåttak hamnade – just det, precis i den skottade gången. Samma sak förra året. En del brukar säga att de har tummen mitt i handen – men redaktören börjar tro om sig själv att tummen sitter mitt i huvet.

Morötterna var ett problem i jultid. De blev stenhårda i kylan. Det påminner redaktören om en historia som utspelade sig under den tid då det var allmän värnplikt i Sverige, och redaktören var inkallad till sådan. Under någon månad i slutet av 1960-talet var redaktören med sitt förband på något som kallades vinterutbildning. Utbildningen gick ut på att frysa så mycket som möjligt, inte minst på nätterna. Tillgången på ved var god – dock inte i det landskap där vi förlades.

Till frukost en dag skulle vi få var sin banan. Dessa förvarades under natten i en låda – utomhus under bar himmel alldeles framför en bil som på den tiden kallades Valpen. Vid frukostdags togs bananerna fram och kunde nu liknas vid ett hemligt vapen. De var stenhårda. En av kamraterna tog en banan och kastade till en annan – som blev överraskad. Den överraskade fångade dock bananen och kastade den hårt tillbaka, men då flyttade sig den som skulle fånga i stället. Bananen fortsatte sin färd och träffade vindrutan på Valpen – vindrutan sprack i bitar.

Nu är de där valpenbilarna borta, och väl är det. De klarade inte minsta lilla anständiga krav på trafiksäkerhet.

Hur var det nu med gurkan? Jo, de första inhemskt odlade gurkorna såldes i Skåne på torsdagen och priset var 2.300 kronor per kilo – en struntsumma för var och en som älskar gurkor. Men det kanske var en samlare som köpte…

Om förslaget att göra Tingshuset och Vattentornet till bibliotek får redaktören fortfarande glada tillrop för. Det är roligt. Det är vackra fasad i – tror redaktören – kinnekullesten. Det får bara inte förfaras. Det är väl staten som äger huset – vem har hand om dess framtid?

Är det symptomatiskt att inte en enda kommentar, inte ett enda påpekande, har kommit till redaktören som förra veckan skrev i krönikan om orättvisa priser för färdtjänst jämfört med kollektivtrafiken?

Skvaller från Stadshuset?
Nja, där händer inte så mycket nu. Ovanligt många har fallit offer för någon slags bacill. Det är stängt p g a sjukdom i ena dörren efter andra just nu.

Däremot har politiken nu kommit igång på allvar. Den här veckan har varit tuff i det avseendet, för redaktören vill ju täcka så mycket som möjligt av vad som beslutas. Under två dagar blev det inte mindre än sju pressmöten. Onsdagens arbetstid blev 13 timmar och vimmelkantig vimsade redaktören hem från arbetsplatsen på kvällen.

Lite trevligt var det att Anders Söderström kom förbi redaktionen. Anders Söderström är journalist på NLT och var i korridoren för att göra en intervju med en annan person som har arbetet förlagt här. Nu kanske någon tror att redaktören uppfattas som något som släpats in av katten av andra journalister i staden. Nå, det ryktet kan avfärdas. Vi konkurrerar i viss mån om nyheterna, men kollegialiteten är stor.

Det är en skammens rodnad över redaktören när det gäller apelsin- och citronpriserna.
Så här är det: Den krönika ni nu läser skrivs inte på en gång utan lite då och då. För detta används manuset från förra veckan där det stryks, klipps bort och skrivs nytt.

Det var då det hände. Redaktören glömde ändra apelsin- och citronprisen. Snabbt upptäckte läsare fadäsen och redaktören har stått i skamvrån sedan dess.

För att försöka få läsarna att tänka på något annat än redaktörens bristande hjärnförmåga så har redaktören gjort en upptäckt, en sorts apelsin som han inte sett i butikerna tidigare. Redaktören anser att apelsiner vintertid hör till livets goda och klyftiga smaker. Konsumtionen är avsevärd. Nu har redaktören hittat en ny favorit – juiceapelsiner. Saftiga och tillräckligt sura för att falla en surgubbe som redaktören i smaken.

Veckans priser inbjuder vi läsarna till genom att skicka förslag som kommentarer eller mail.

Veckans apelsinpris, det söta goda, går denna vecka till…
…

Veckans citronpris, det sura …
… går till

Veckans historia är sådana där citat som påstås komma från skolelevers uppsatser.

– Det var en gång en riddare och hans hustru. De voro mycket lyckliga, men de hade inga barn, och det sörjde de mycket över. De bad var dag Gud om ett litet barn, men de fick inget. Sedan drog riddaren ut till Det heliga landet för att kriga med sultanen. Han var borta i många år. När han kom hem, hade hans hustru fått sju barn. Så belönas trogen kärlek.

– Vår familj består av tre medlemmar, far, mor och jag. Jag är den yngste.
– Klädd i en vit klänning med skärt sidenband om midjan, kom min pappa med mig till uppropet.

God helg – Ta chansen till en promenad

Tillbaka till framsidan