Tore Sahlström: Operation hjärta – Avsnitt 2

Äntligen – efter 82 dagars olidlig och hopplös väntan, så har jag genomgått en hjärtoperation.
Väntan på en operation – det kan jag konstatera efteråt – det tar på psyket. Varje dag har jag väntat på kallelsen, och lika ofta infann sig besvikelsen, när brevbäraren kom utan det viktiga brevet till mig från Sahlgrenska.

När det närmades sig 70 dagars väntan, så blev jag så naiv, att jag trodde, att det blir nog inte någon operation – ska nog lösa sig utan ett operativt ingrepp.

En och en halv vecka innan operationen, så damp kallelsen ner i brevlådan, och nu fanns det ingen återvändo. Den mörkaste och disigaste ondagsmorgonen i februari hämtade en taxi upp mig, och körde till Skara för vidare transport med Ronden till Sahlgrenska. Jag har aldrig sett så många sammanbitna bussresenärer, och framförallt rådde det en kuslig tystnad.

Väl framme vid Blå stråket Thoraxkirurgi blev det hiss till plan 11 och incheckning. Fick en liten känsla av, att det var som ta in på hotell. Hälsades välkommen, och hänvisades till ett närliggande fikarum, där det satt tre andra hjärtpatienter.

Genast släppte spänningen lite när vi fyra började prata med varandra. En himla käck sjuksköterska kom, och berättade dagens program. Denna dag innebär en massa information, som att man ska ha kontakt under sjukhusvistelsen med hjärtkirurg, narkosläkare, sjukgymnast och flera andra. Eftersom min nervositet låg högt denna dag före operation, så hade jag mycket svårt att ta in all information. Tilldelades ett rum med en annan hjärtpatient (Lars-Olof).

En trevlig Göteborgare som sålde båtelektronik, och kom ihåg min bror (Hasse på HL-Båtar) mycket väl.
Det är mycket viktigt med hygienen, så kvällen innan blev två  dubbelduschar med bakteriedödande tvål samt en dubbeldusch igen tidigt på morgonen innan operationen. Det var svårt, att koppla av kvällen innan operationsdagen. Rumskamraten Lars-Olof läste Leif GW Perssons bok. Jag hade tagit med mig Franz Kafkas bok Förvandlingen – kanske inte det bästa bokvalet inför en hjärtoperation.

Så kom själva operationsmorgonen. Ingen frukost förstås utan tidig hämtning av mig och Lars-Olof till operationssalen. Vi vinkade farväl till varandra – och de sista orden glömmer jag inte:
– Lycka till och undrar hur det känns att vakna upp i kväll.

Vid framkomsten till kirurgisalen hade de lugnande tabletterna börjat verka. Har ett diffust minne att det var en stor vit sal, där jag flyttades över till ett varmt operationsbord. Runt omkring mig tittade en massa vackra kvinnor leende ner på mig och sa, nu ska du bara koppla av och sova lite.
Hade jag kommit till Paradiset tro?

Pang – så var jag helt borta. Vad hände? Jo, narkosen hade börjat verkat, och ridå ner.

Jag ska berätta i korthet vad som hände – jag har läst efteråt vad som gjordes. En kranskärlsoperation, som också kallas bypass-operation görs för att leda blod förbi förträngningarna i hjärtats kranskärl. Operationen förbättrar blodcirkulationen och tillgången på syre i hjärtmuskeln, vilket i sin tur minskar risken för hjärtinfarkt. Operationen görs genom ett snitt genom bröstbenet. Kirurgen leder blodet förbi förträngningarna genom, att sy fast flera blodkärl, som tagits från andra delar av kroppen vanligtvis från insidan av bröstkorgen eller benen. Under operationen används en hjärt-lungmaskin som tar över.

Kirurgen Lisa Ternström som ansvarade för min hjärtoperation visar här upp min hjärtskiss med de tre nya inopererade kopplingarna. Foto: Tore Sahlström – bilden är klickbar till större format.

Hjärtat är avstängt vid normal operation cirka 45-60 min.

Jag frågade min kirurg Lisa Ternström två dagar efter operationen hur länge operationen varade. Hon läste i journalen, att knivstart var 08.40 och knivslut 12.05 – så heter det på kirurgspråk (knivstart och knivslut). Det är imponerande när man tänker på kirurgernas arbete med kniven, att under en sådan lång tid att vara helkoncentrerad, när man skär i en människas motor (hjärta).

Operationen är klar och lilla jag vaknade mot kvällningen på intensiven. Där satt en sjuksköterka vid sängen, och vakade över all elektronik – det fanns inte en del av min överkropp som inte var täckt av något instrument eller dräneringsrör. Tydligen var jag fortfarande omtöcknad för sköterskan nämnde något om – jag tyckte hon sa Estrella.

Tänkte vad menar hon? Prata om potatischips. Hon hade försökt att framföra, att det hade fötts en Estelle medan jag låg på operationsbordet – så nu kommer jag alltid ihåg vad jag gjorde den dagen, när det föddes en prinsessa i riket Sverige.

Intensiven blev jag liggande hela natten därpå, och jag glömmer aldrig när personalen ville att jag skulle resa på mig, och sätta mig i en rullstol. Kroppen kändes som den vore helt orörlig ,och det svartnade för ögonen. Försök två gick bättre, och den hägrande frukosten intogs, och trots försvunnen matlust, så var det ändå något positivt att få i sig lite juice och ostmacka.

Efter intensiven blev det liggande på en sal med fyra andra hjärtopererade. Jag hade då så ont i hela kroppen trots massa smärtlindring. Männen i salen som hade gjort sin operation två dagar innan mig – de var uppe och gick skojade. De förklarade att imorgon är du uppe och går du med.

– Aldrig hävdade jag, men där hade jag fel. Dagen därpå gick jag själv till toaletten, och kunde även duscha utan hjälp. Samma dag kom en glad grabb in till mig och frågade om jag var Tore Sahlström från”Lischöping”. Det var en glad och trevlig sjukgymnast, som kom med ett rörelse program som jag skulle börja med. Det visades sig vara den kände Lidköpingsprofilen Carl-Gustaf Gillströms ”pöjk”, som jobbade på Sahlgrenska som sjukgymnast.

Dygn fyra och hemfärd i ambulans till Lidköpings sjukhus. En färd tillsammans med en bårpatient, som innebar att jag blev sittande i ett trångt utrymme, men vad gjorde det – jag var ju på väg hem.

På medicin avd.4 är man bekant med de flesta efter min sejour där i december. Dag två på medicin kände jag mig så pigg – gick i trappor med sjukgymnasten utan några större besvär. Det bestämdes att jag skulle få åka hem på torsdagen exakt en vecka efter hjärtoperationen.

Så kom bakslaget natten till torsdagen då jag vaknade med hög feber och frossa. Det visades sig att jag fått någon slags virus på sjukhuset i Lidköping. Jag var totalt utslagen och orkeslös i fyra dygn. Personalen sprutade in antibiotikum och koksaltlösningar, för att lindra smärtorna. Att bli så utslagen var värre än själva operationen på Sahlgrenska.

Nu börjar den långa vägen tillbaka till ett normalt liv igen – enligt expertisen så ska man vara helt återställd efter tre månader. Man blir alltid påmind vad man har genomgått, när man ser sin överkropp med ärren efter operationen. En kirurg berättade för mig på Sahlgrenska, att i USA går alltid männen med uppknäppt skjorta (Ranelid-stylen) efter hjärtoperationen, för att visa att de har gott om pengar och slängt ut en liten förmögenhet på en hjärtoperation.

För några månader sedan sjöng mitt hjärta på sista versen, men efter en noggrann renovering, och lagning av hyperduktiga kirurger, så kommer hjärtats melodi fortsätta, att slå i lagom takt flera år framåt.

Efter en sådan här kris i livet, och man är på gång till ett normalt liv igen, blir man tacksam för människor runt omkring, som har kommit med uppmuntrande ord.

Jag vill passa på att tacka kirurgen Lisa Ternström med personal på Sahlgrenska, medicin avd.4 i Lidköping, min sambo Ingalill, Björn på Lidköpingsnytt, som tillät mig att skriva lite artiklar för att skingra tankarna innan operationen. Plus alla Ni Lidköpingsbor, som jag har träffat på mina på mina dagliga promenader, som med vänliga ord har gett mig kraft.

Fotnot: Avsnitt 1 operation hjärta Lidköpingsnytt 7 dec 2011. Klicka här.

Tillbaka till framsidan