Debatt: Vem tar ansvar för översvämningsriskerna?

– Vem är egentligen ansvarig för översvämningsriskerna?
Frågan ställs i en debattartikel från medlemmar i det nya partiet ”Det Hållbara alternativet”.
– Vem skall stå för kostnaden om det blir en översvämning?

I en debattartikel ”Hotande katastrof vid Vänern kan kosta miljarder” (DN, 2014-02-07) kräver företrädare för 14 kommuner kring Vänern att ”Vänern måste få större avtappningskapacitet” och att ”Göta älv måste utan ökad skredrisk kunna svälja högre flöden från Vänern.”

De 14 företrädarna (bl.a. Lidköpings kommunalråd Kjell Hedvall) kräver att staten tar större ansvar både i fråga om samordning av åtgärder mot översvämningsrisker vid Vänern och skredriskerna utmed Göta älv, samt också finansiering av de åtgärderna.

Upprinnelsen för detta pressuttalande var rapporten Kartering av översvämningsrisker vid Vänern sammanställd av Jan-Olof Andersson, Barbara Blumenthal och Lars Nyberg vid Centrum för klimat och säkerhet vid Karlstads universitet.

Själva behovet av åtgärder för att skydda samhället och samhällsinfrastrukturen mot konsekvenser av den pågående klimatförändringen och även av naturliga variationer i klimatet ter sig uppenbart och odiskutabelt. Tvisten börjar med frågan vem som ska finansiera åtgärderna och med frågan om vilka åtgärder som är mest lämpliga. Att döma av försvarsminister Karin Enströms mediala svar verkar det som att regeringen vill lägga huvudansvaret på kommunerna kring Vänern.

Samtidigt verkar det som att kommunernas företrädare inte vill erkänna att de genom det s.k. kommunala planmonopolet har ansvar för att skydda, inte bara ny, utan även befintlig bebyggelse mot bl.a. översvämningsrisker. Dessutom innebär principen om kommunal självstyrelse att varje enskild kommun själv ska välja organisation och medel för att uppfylla lagstiftningens mål för räddningstjänst. (LSO 2003:778, 3 kap.)

För partiet Det Hållbara Alternativet är det obestridligt att staten måste bidra med kunskap (finansierad av staten) för hur problemen med skydd mot översvämningar ska lösas i hela Vänerregionen.

Finansiering av de konkreta åtgärder som krävs bör enligt vår uppfattning huvudsakligen fördelas mellan de olika kommunerna.

Som utgångspunkt för fördelning av kostnaderna bör tillämpas att den kommun som har störst nytta av en åtgärd också ska stå proportionellt för den största delen av kostnaden, särskilt i de frågor som handlar om skydd av bebyggelse (då det kommunala planmonopolet gäller och därmed ansvar för fattade beslut – även ekonomiskt ansvar). För att skydda järnvägen och även vissa vägar bör staten (statliga institutioner/bolag) vara delaktiga också ekonomiskt i genomförande av olika skyddsåtgärder.

Till och med privata intressenter bör välkomnas att bidra ekonomiskt och kunskapsmässigt i samhällsanpassningen till väntade klimatförändringar.

Jan-Olov Andersson, en av författarna till rapporten Kartering av översvämningsrisker vid Vänern framför i tidningen Dagens Samhälle kritik mot kommunernas agerande:
– Många kommuner tar inte översvämningsrisker på allvar. (…) länsstyrelserna känner sig uppgivna i diskussioner om till exempel sjönära nybyggen. Kommunerna vill bygga så mycket som möjligt i attraktiva lägen – och väljer ofta att förlita sig på den lägsta beräknade översvämningsnivån.
– Det är kortsiktigt tänkande (…) Men beräkningarna finns där redan om de vill ha dem. De kan säkra upp VA-system och elförsörjning om de vill, det är de områden som ofta får problem i första skedet. De har underlaget.
(2014-01-31 ”Kommunerna blundar för översvämningshotet”)

Vid läsning av de 14 kommunalrådens debattinlägg märks tydligt att ett av syftena med utspelet var strävan att genom ändrad avtappningsstrategi försäkra byggande i risköversvämningsområden – tack vare det att man i framtiden kan förlita sig på ”den lägsta beräknade översvämningsnivån”.

Andra alternativ att överväga än att sänka Vänerns vattennivå nämns inte, som till exempel att återskapa den utjämningsyta som Vänern alltid haft, bygga uppsamlingsplatser för vattnet innan det når sjön, bygga vallar längs stränder, bygga tunnel från Vänern till Västerhavet som Klimat- och sårbarhetsutredningen föreslog för några år sedan m.m.

Vänern är reglerad sedan 1937 till förmån för elproduktion och från det året hindras normala variationer av sjöns vattennivå.

Runt Vänern ligger flera städer som har planerats för en lägre vattennivå än de normala variationerna. Erfarenheter från översvämningen som inträffade 2000/2001 har bidragit till att stat, länen och kommuner ökar sina ansträngningar att åtgärda översvämningsrisker vid Vänern. Sedan 2008 prövas en delvis ny tappningsstrategi i syfte att minska risken för översvämningar. Vänerns medelvattennivå sänktes ca 15 cm efter en överenskommelse mellan länsstyrelserna och Vattenfall. Sänkningen av medelnivån beräknades kunna ge en sänkning av eventuella översvämningsnivåer med upp till 30 cm.

Sänkningen gällde under en försöksperiod fram till 2012 men har förlängts till 2014. Efter 2014 är oklart idag vad som kommer att gälla.

Förutom minskade översvämningsrisker har andra konsekvenser av detta försök uppmärksammats, t.ex. en ökning av vegetationstillväxten i Vänerskärgården. Vänerns Vattenvårdsförbund, Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer synliggör behovet av en ändrad tappningsstrategi, där det under vinterperioden tillåts högre vattennivåer än i dag för att motverka igenväxning av stränder och skär.  Igenväxning leder till en naturens utarmning och minskar Vänernlandskapets attraktionskraft. Vänerns skärgård och Kinnekulle är Natura 2000-områden och Biosfärområde och omfattas av EU:s art- och habitatdirektiv och fågeldirektiv som är införlivade i svensk lagstiftning genom Miljöbalken (7 kap.27-29 §§).

Intressekonflikten mellan naturvård och byggande vid vattnet (som utgår från den lägsta beräknade översvämningsnivån) är i detta fall mycket tydligt. Det går inte att hävda att nyttjande och bevarande idag är förenade – något som borde känneteckna ett biosfärområde.

Enligt EU:s översvämningsdirektiv (2007), som har genomförts i Sverige genom förordningen (SFS 2009:956) ska riskhanteringsplaner för översvämningar tas fram. Planerna ska utgöra stöd för det lokala arbetet att minska konsekvenserna av omfattande översvämningar. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) leder arbetet. MSB har identifierat 18 områden i Sverige med betydande översvämningsrisk. Lidköpings kommun hör till ett av dessa 18 områden.

EU:s översvämningsdirektiv förpliktigar till att samordna riskhanteringsplanerna med åtgärdsprogrammen i enlighet med EU:s vattendirektiv (2000). Vattendirektivet fokuserar på naturvärden i vattenmiljöer, där regelbundet återkommande översvämningar är en förutsättning för ett balanserat och livskraftigt ekosystem. Förebyggande åtgärder för att säkra boende och verksamheter vid vattnet måste ta hänsyn till det ekologiska systemet och bättre samordnas, eftersom en åtgärd i en del av vattensystemet påverkar förhållanden i andra delar av systemet.

Fortfarande tillmäter vi inte det ekosystem som vi lever i något ekonomiskt värde. Fortfarande måste dessa värden duka under för vårt kortsiktiga ekonomiska tänkande som genomsyrar bl.a. vår samhällsbyggnads-planering. En godtagbar tillämpning av dessa direktiv som både gynnar samhällsutveckling och naturmiljö är kanske omöjligt att skapa på kommunal nivå (då det kortsiktiga, populära brukar ta över handen). En mer tydlig vägledning från de statliga verk som ansvarar för implementering och tillämpning av de direktiven i Sverige fordras. De frågorna kräver ett långsiktigt helhetsperspektiv.

I skuggan av de stora översvämningskatastrofer som inträffat/inträffar i Europa, utvecklas europeiska kommissionens grönbok om försäkring mot naturkatastrofer och katastrofer som orsakas av människor (2012/13 FPM106). Kommissionen framhåller att väl utformade försäkrings-policy:s kan, förutom att minska den ekonomiska inverkan av katastrofer, även fungera som ett marknadsbaserat instrument som avskräcker från riskfyllt beteende och främjar riskmedvetenhet samt allmänna skyddsåtgärder mot olyckor i alla ekonomiska och finansiella beslut.

I Sverige är det fortfarande mycket oklart vem som ska stå för kostnaderna när översvämningar eller andra naturkatastrofer inträffar. I samband med klimatförändringarna blir de inte färre. I längden fungerar det inte att bara erbjuda så vattennära lägen som möjligt, när vi redan idag vet att de kan bli olycksdrabbade.
Den dagen människor och materiella värden skadas vem ska då stå för kostnaderna?
Ska försäkringsbolaget betala?

Dagens försäkringar skyddar mot ”plötsliga och oförutsedda” händelser. När man bygger på mark som kan bli översvämmad, ja då kan knappast översvämning eller jordskred anses som oförutsedda.
Blir det fastighetsägaren som kommer att stå för kostnaderna när de har fått bygglov av kommunen?
Eller kanske finns planer på att kommunerna i sin roll som beslutsfattare för bygglov tar sitt ansvar och står för kostnaderna?

Enligt SMHI kommer Sverige att påverkas kraftigt av klimatförändringarna under kommande år. Medeltemperaturen och nederbörden i landet har redan ökat. För att undvika framtida naturkatastrofer som översvämningar och skred utmed Vänern och Götaälvdalen måste samarbetet mellan statliga, regionala och kommunala myndigheter förbättras. Samarbetet mellan kommunerna kring Vänern bör genomsyras av en helhetssyn där inte bara Vänerns vattennivå är av vikt.

Frågor kring Vänerns ekosystem bl.a. igenväxning av stränder och skär, miljögifter i levande organismer i vatten, övergödning m.m. bör få lika mycket uppmärksamhet.

Miroslawa Trendowicz-Hanson
Dag Hanson
Linda Nieuwenhuizen
Det Hållbara Alternativet (a)

Tillbaka till framsidan