Gustaf Larsed recenserar film:
A Million Ways to Die in the West

Publicerad söndag, 01 juni 2014, 08:12 av Redaktionen

Lidköpingsnytts filmkritiker Gustaf Larsed harvsett westernkomedin A Million Ways to Die in the West. Men blev inte särskilt imponerad.

1999 slog Seth MacFarlane igenom med dunder och brak med den tecknade TV-serien ”Family Guy” och fjorton år senare stod han som programledare för Oscarsgalan. Däremellan har han naturligtvis inte varit sysslolös. Förutom ”Family Guy” har han skapat två andra tecknade TV-serier; ”American Dad” och ”The Cleveland Show”.

2012 regisserade han även ”Ted” som var hans första långfilm och nu är var det alltså dags för hans andra. Denna gång bjuder han oss på en western-komedi som heter ”A Million Ways to Die in the West”.

Det handlar om Albert Stark som fegar ur i en pistolduell mot stans snabbaste revolverman, något som resulterar i att hans flickvän Louise lämnar honom och blir ihop med den mustaschprydde Foy. Albert faller ner i en djup depression, men en kväll på en saloon när han försöker dränka sina sorger träffar han av en slump på Anna som är ny i stan. Han finner tröst i att umgås med henne och dessutom säger hon att hon ska hjälpa honom att få tillbaka Louise.

En dag när Albert och Anna träffar på Louise och Foy på en marknad ”råkar” Albert utmana Foy på en duell. Med tanke på att Albert inte kan träffa en flaska på två centimeters avstånd så kan man säga att han nu befinner sig i en minst sagt knepig situation. Att Anna har ett mörkt förflutet som kommer och hemsöker dem hjälper ju inte heller situationen direkt.

Omdöme

Med ”Family Guy” och inte minst ”Ted” har ju Seth MacFarlane bevisat att han faktiskt kan göra roliga saker. Med ”A Million Ways to Die in the West” har han nu även bevisat att han kan göra motsatsen, för detta var inte roligt alls. Den lika enkla som usla slapstick-humorn och de grova skämten som, eftersom de inte är roliga, bara blir grova fick mig att nästan le två gånger, men var aldrig ens i närheten av att få mig att skratta.

Seth MacFarlane bör hålla sig till röstskådespeleri för som tecknad överviktig familjefar och datoranimerad teddybjörn fungerar han faktiskt, men inte här som vanlig skådespelare, inte alls. Neil Patrick Harris var en annan som jag också tyckte skötte sig jättedåligt i den här filmen. Faktum är att jag inte tyckte någon var direkt bra.

Det enda som var bra i filmen var musiken som förde tankarna tillbaka till gamla klassiska western-filmer, men det var väl som sagt det enda. Med andra ord så kan jag verkligen inte rekommendera denna film.

Betyg 1/5