Om tidningen Lidan 1947
Publicerad onsdag, 20 april 2016, 15:09 av Redaktionen
Detta är den femte artikeln i serien om tidningen Lidan som utkom inför valet 1947 och som beskriver en hel del av stämningarna då. Den gavs ut av Lidköpings socialdemokrater. Bernt Blomgren är det som studerat tidningen.
Till tidigare artiklar om Lidan – klicka här.
Sidorna 2, 3 och 6 visar på det politiska läget för Socialdemokratin lokalt och i Riket.
Socialdemokraternas Efterkrigsprogram angreps framför allt av de borgerliga som på den tiden dominerades av Folkpartiet. Att detta parti var så pass stort berodde på att det fanns ett större socialt mellanskikt med specifika intressen, mindre affärsidkare, köpmän, tjänstemän i privat och offentlig verksamhet, i synnerhet lärare var ett sådant yrke som förknippades med Folkpartiet. ”Tjänstemän” hade det bättre, dels med månadslön, avtalsmässigt säkrare anställningsvillkor och, inte minst, pension enligt avtal.
Sidan 2 – klickbar till större format
För ”arbetare” säkrades pension tio år senare genom lagen om Allmän Tjänstepension (ATP).
Högerpartiet, som då Moderaterna hette, var ett utpräglat parti för överklassen. Men gemensamt för båda var rädslan för ”socialism” som de borgerliga då även ansåg socialdemokratin representerade, till skillnad från dagens motsvarighet. Givetvis var kommunisterna ett ännu rödare skynke för de borgerliga.
För Lidköpings del var arbetarpartierna helt dominerande och kommunisterna hade ett av sina starkaste fästen, proportionellt, vilket kan förklaras av den stora andel industrisysselsatta i staden.
Sidan 3 – klickbar till större format.
Under denna tid sker den stora kampen mellan socialdemokrater och kommunister om makten om fackföreningarna, förutom av väljarna.
Sidorna 2, 3 och 6 belyser såväl de borgerliga angreppen som de kommunistiska – otroligt nog arrangerades sålunda en tvådagarsdebatt (!) mellan sossar och kommunister.
De två starka sossarna i staden var Frans Ledström och Folke Svenssom. Den senare kom att dominera sossestyret totalt under 50-talet och en bit in på 60-talet. (Inom ”Partiet” myntades inofficiellt ett valspråk ”Mitt mål Folkes väl”. Då syftade man inte på ekonomiskt väl utan mer att Folke fick sin vilja igenom – alltid)
Sidan 6 – klickbar till större format
De kommunistiska motsvarigheterna till s-topparna var Nils Frisén och Rune Granbom. Murare Granbom blev sedan chef för Riksbyggen i stan. I början av 50-talet intensifierades kampen mot kommunisterna inom arbetarrörelsen. Socialdemokratiska ombudsmän skickades ut till arbetarekommunerna för att inspirera och organisera valkupper vid årsmöten. Så kom då en sådan ombudsman till ett hemligt möte för engagerade sossar och menade att man måste avsätta Granbom – en kommunist – i Riksbyggen.
Men se det gick inte hem hos de socialdemokratiska lidköpingsborna, som sammanfattande reagerade med:
– Såå kan vi ju inte göra mot Granbom !!!
