Insänt: Av jord är du kommen… Eller?

Agronomen Claës Englund  har skrivit en artikel om jordens byggstenar för växter, människor och allt.
Av den kan man lära sig mycket om det man fingrar i om man vill att det skall växa någonstans.

Av jord är du kommen!

Vad är växtnäring?
Allt levande behöver energi och byggstenar. Växter och alger tar energin från solen, men byggstenarna måste tillföras som sk. Joner, dvs atomer eller små molekyler. Det finns över hundra olika atomslag, men de viktigaste är N=kväve, P=fosfor, K=kalium, Ca=kalcium, Na=natrium,  Mg=magnesium, S=svavel, B=bor, Fe=järn, Cu=koppar, för att nämna de man vanligtvis talar om. Dom finns i varierande grad i marken sedan jorden bildades. När bergen vittrar (med en hastighet av 0,1 mm/år), blir dom tillgängliga som joner (elektriskt laddade atomer) och hamnar i markvätskan. Att dom är elektriskt laddade innebär att dom blir rörliga i vattenlösning och kan tas upp av rötterna. Det mesta innehållet i växterna är visserligen C=kol, H=väte samt O=syre, men detta tas från luft och vatten.

Var hittar rötterna näringen? Markpartiklarna består av sand och lera samt organiska nedbrytningsprodukter, s.k. humus. Dessa har en yttersida, som är elektriskt laddad som minuspol. De flesta jonerna i markvätskan är plusladdade och fastnar på de negativa platserna. Där sitter dom sedan och väntar på en rot. Roten tar åt sig jonen och byter ut den mot en vätejon. Med tiden minskar näringen i jorden som får ett överskott på vätejoner. pH-värdet är ett mått på mängden vätejoner, ju fler vätejoner desto lägre pH-värde = surare jord. Hur mycket näring som får plats på markpartiklarna beror på partiklarnas sammanlagda yta. Om man jämför lera med sand, finns det tiotusentals gånger större yta på leran.

Är all växtnäring på samma sätt? Nej, det mesta fastnar på markpartiklarna, men det finns joner som har negativ laddning och således inte fastnar på markpartiklarna utan håller sig svävande i markvätskan till dess den dräneras (främst under vinterhalvåret). Den viktigaste jonen med ”fel” laddning är nitratjonen. Var kommer den ifrån? När organisk substans som växtrester och s.k. skit bryts ner, blir slutresultatet ammonium (en plusladdad jon). Under gynnsamma förhållanden (plusgrader och lufttillträde) övergår ammonium till nitrat på ca tre veckor. Växterna tar upp kväve i form av nitrat lika lätt som ammonium.

Kväveprovtagning? Som framgår behöver man med några års mellanrum ta jordprover för att bestämma näringshalten och pH-värdet. Kväve däremot måste mätas varje år! Efter en vinters urlakning av nitrat från jorden vet man inte hur mycket som finns kvar. Det har uppmätts skillnader från 0 kg/ha till ett par hundra kg/ha. En dyr skillnad. Kväveanalys bör göras före varje vårbruk. Vanligast är att sända in ett jordprov till kemisk analys på lab. Man kan också göra analysen själv. Enklast är att använda nitratstickor. För att få ett exaktare resultat bör dessa avläsas i en s.k. reflektometer. Sedan är det bara att räkna ut vad x ppm nitrat är i kg kväve per hektar. Detta rekommenderar jag inte som hemarbete, men det finns en enkel utrustning att köpa, utvecklad i Lidköping – klicka.

Kväveprovtagning! Har man ojämna fält med omväxlande jordart, bör man ta prov från dom olika delarna. Om man investerat i GPS-stryrd NIR utrustning på skördetröskan kan det vara intressant att testa områden med olika utslag för att ta reda på vad de olika utslagen beror på. Det kan vara olikheter i kvävemängd eller pH-värde eller magnesium eller olika jordart eller dräneringsojämnheter t.ex. Har det varit en torrperiod kan man med jordprovtagningen mäta om det finns oupplöst kväve i den torra översta delen. Då funkar bevattning bättre än gödning.

Beakta sedan den utomordentligt hälsosamma promenaden ute på fälten med lärkor och tofsvipor som sällskap.

– Claës Englund (agronom – knuten till ett företag som arbetar med teknik för kväveprovtagning). Bilder ur L-N arkiv.

Tillbaka till framsidan