Tore Sahlström minns händelse för 40 år sedan:
Rivningen som framkallade massiva protester

I november 2018 är det exakt 40 år sedan kommunfullmäktige bestämde att gamla badhuset vid Lidan skulle rivas.
Huset byggdes åren 1904-05.

Behovet av ett modernt och, tidsenligt badhus i staden vid sekelskiftet var stort. Tidigare fanns det bara ett oansenligt litet badhus i en träbyggnad i närheten där Gunnar Wennerberg-hermen nu står.

Sommarbild med badhuset – 1950. Nedan motsvarande utsikt vintern 2018. Foto okänd. Bilden nedan är tagen av Tore Sahlström.

Den 9 april 1904 inlämnade därför ingenjören John Hedin in en motion till stadsfullmäktige om att uppföra ett modernt badhus i Lidköping. Motionen behandlades samma år och, man beslöt tillsätta en kommitté med John Hedin som ordförande.

Aktiekapitalet skulle vara 50.000 kronor. Därtill bidrog staden och Sparbanken med vardera 17.500 kronor samt andra intressenter med återstoden.

Den 14 februari 1905 slutbehandlades badhusärendet i drätselkammaren som beslöt att bidra till det blivande bolaget med 2.000 kronor samt ersättning för gatumarken och att teckna aktier för 15.000 kronor i bolaget. Dessutom skulle kommunen lämna fritt vatten och belysning och därtill även ge ersättning för bad till eleverna i stadens folk- och småskolor.

Bassängen 5 x 7 meter (foto: A. Lindström).

Produktionskostnaden för byggandet uppgick 58.000 kronor.

Den 27 januari 1906 kunde således det moderna varmbadhuset vid älven öppnas för allmänheten. Bassängen mätte 5 x 7 meter. Vattnet cirkulerades och förnyades kontinuerligt. Varje onsdag (efter skolbaden) tömdes bassängen och rengjordes noggrant och nytt vatten fylldes på.

Interiör från herrarnas karbadsavdelning på 1930-talet (foto: A. Lindström)

Badmästarnas lön under denna tid bestod dels av kontant ersättning per månad – dels fri bostad på andra våningen. Ersättningen för utförd massage fick badmästaren behålla i egen ficka. Dessutom fanns det under åren flera baderskor och bland dem två riktiga trotjänare – nämligen Selma Kinell och Elin Ehrnlund. Båda med 30 års tjänstetid.

Badhuset hade eget tvätteri från 1927 fram till 1951 med anställda tvätterskor. Det lades dock ned, då det inte ansågs vara lönande.

Från badhusets öppnande fram till 1962 skiljde man 1:a klass och 2:a klass bastu och karbad. Skillnaden bestod i att de s.k. 1:a klass baden ingick borstning samt badlakan och tvål.

När den gamla badhusepoken gick mot slutet så är vi inne på 1970-talet.
Då kom ett beslut om att en ny badanläggning skulle byggas vid Idrottens Hus-området.
Då uppstod frågan vad man skulle man göra med badhuset vid Älvgatan. Skulle den rivas eller bevara den till användning för konsthall, musikskola, konferenslokaler eller café. Förslagen var många.

Kommunen beslutade då att den känsliga frågan skulle utredas och lämnade ärendet till ett arkitektkontor. I den sedan färdiga utredningen konstaterade arkitekten att det gamla varmbadhuset är genom det centrala läget lämpat som ”kontaktyta” mot allmänheten. Vidare menade arkitekten att byggnaden ligger i omedelbar närhet av det kommersiella centrum och mitt i det ”gröna stråk” som parken utmed älven bildar. Vidare framlades att huset skulle vara en naturlig samlingspunkt – där människor kan träffas och skissade även fram några ritningsförslag hur badhuset kunde komma att se ut.

Frågan debatterades under flera år men till slut bestämde kommunfullmäktige den 20 november 1978 att fastigheten skulle rivas. Det ansågs att det inte skulle löna sig att renovera byggnaden. Kostnaden för detta beräknades till 2 miljoner kronor.

Konstnären och bildläraren C-G- Gillström på De La Gardieskolan startade då en namninsamling för badhusets bevarande och upprustning. Debatten i lokaltidningen var också livlig vid denna tidpunkt och de flesta insändare var för ett bevarande.
Gillström fick med sig 3.000 namnunderskrifter på protestlistan.

Inga protester hjälpte dock så den 2 maj 1979 gjorde grävskopan sitt jobb och jämnade den gamla ståtliga varmbadhuset vid älven med marken.

På plats denna – för många Lidköpingsbor sorgbundna dag stod naturligtvis C.G. Gillström som alltid bärande sin kamera och förevigade hela rivningen.

Han fick bevittna med sorgsna ögon det som han så entusiastiskt kämpade för – att byggnaden skulle få stå kvar och bli en samlingspunkt för Lidköpingsborna.
Protestlistorna hjälpte föga utan rivningen var ett faktum även för kämpen Gillström.

Aldrig senare har väl en rivning i Lidköping skapat en sådan debatt och motstånd som just badhusets rivning. Det enda som kan motsvara detta motstånd var möjligen byggandet av Rörstrandsbron – här var det inte fråga om någon rivning utan ett nybygge som vållade debatt och mothugg från invånarna.

Idag finns det inget som påminner om att, det gamla varmbadhuset funnits på dåvarande platsen.

/Bilderna är i varierande grad klickbara till större format. De kan inte förstoras utan att skärpan försvinner/

/Fotnot: Drätselkammare var fram till kommunreformen i kring 1970 stadsfullmäktiges ekonomiska utskott och därmed i praktiken en nämnd motsvarande dagens kommunstyrelse./

Tillbaka till framsidan