Tekniska föreningen studerade ”Mina”

Före detta ordföranden i Minas Vänner, Lars-Göran Nilsson, tog emot 15 nyfikna LTF-medlemmar denna soliga eftermiddag. Han berättade bla om Minas historia

1876 byggdes hon på stranden till Fågelö gård på Torsö som fraktfartyg på Vänern samt till/från Vänern via Göta älv och Göta kanal. Ägaren var Johannes Paul och hon döptes efter hans fru Vilhelmina.

Fartyget var bland de senast byggda av cirka 100 vänergaleaser och fraktade allehanda laster, dock främst havre och ved. Skrovet var av furu (kravelltyp) och storlek anpassad efter dåtidens slussar. Riggen var av typ galeas med två höga master för att komma åt vinden ovanför trädtopparna – även kallad ”lake rigg”. Besättningen var endast 4, 5 eller 6 man.

1914 utrustades Mina med en tändkulemotor.

1959 redaren Oscar Malmström i Göteborg tog Mina ur kommersiell drift.

En privatperson, Engvall, köpte fartyget och konverterade det till fritidsfartyg. Fartyget var mycket nära förlisning i en orkan utanför Falmouth i Engelska kanalen på 1970-talet.

I bankkrisen på 1990-talets början upphörde bostadsbyggandet i stort sett varför många byggarbetare gick arbetslösa. Götene kommun satsade då på att bygga Sigrid Storråda i Källby med ALU-jobbare. Resultatet blev så lyckat att Lidköpings Kommun uppdrog åt Vänermuseet att på liknande sätt renovera en vänerskuta.

1994 fann Vänermuseets Lars-Göran Nilsson den förfallna Mina förtöjd vid Skeppsholmen. Dåvarande ägaren Adamsson hade långt gångna planer på att sänka henne i Stockholms skärgård.

När Vänermuseet bjöd 70.000 kr för henne fritt levererad till Trellevarvet på Kållandsö så blev det affär. Här vidtog utbyte och renovering av i stort sett allt ovanför vattenlinjen. Detta kunde ske med ALU-arbetare.

1996 uppdagades att Mina-renoveringen dragit med sig kostnader på cirka 6 miljoner kronor och att färdigställandet skulle kosta ytterligare lika mycket.
En våldsam debatt flammade upp både i Kommunen och pressen om ”oansvarigt slöseri”.

1997 resulterade debatten i att nybildade föreningen Minas vänner med ordföranden Hans Reuterskiöld tog över fartyget och den fortsatta renoveringen. Kinnekullebon Carl Klingspor beställde och bekostade själv riggen, cirka 70 tusen kronor, av en firma i Halland.

Masterna är solida och av furu, 28 resp 26 meter höga med toppstängerna. Ballasten är idag cirka 25 ton järnvägsräls men borde vara cirka 40 ton. Seglen levererades av Kinnevikens Segelmakeri i Lidköping och gjorde Mina till landets äldsta fungerande segelfartyg.

Föreningen Minas Vänner har idag cirka 150 medlemmar och ordföranden är Mikael Larsson. Många eldsjälar har gjort Mina segelduglig och beboelig. Exempelvis Torsten Kärrbrink (snickeri), Håkan Fredholm (skeppare), Lars-Göran Nilsson (ordförande).

Idag begränsas verksamheten av ekonomin samt brist på segelkunniga besättningsmän. Föreningen får inget stöd från kommunen förutom vanligt föreningstöd. Emellertid har man under resans gång haft avgörande sponsring från näringslivet; KSAB (metalldelar), Stavdal (hyrmaskiner), Målarboden (färg, lack), Trellevarvet (torrdocka, reparationer), Kinnevikens Segelmakeri (segel), Odal (lokaler mm).

Varje sommar görs ett antal turer för föreningens medlemmar till självkostnadspris.

Tekniska data
Skeppstyp: Vänergaleas
Riggtyp: Galeas
Största längd: 35,45m
Skrovets största längd: 25,55m
Längd över allt: 38m
Bredd: 7,04 m
Djupgående: 2,20m
Skrovtyp: kravellbyggd i furu
Stormast (främre): 28,5m över vattenlinjen
Mesanmast: 26,60m
Segelyta: 400m2
Maxfart: ca 10kn
Motor: Volvo marindiesel 230hp ger ca 8kn
Elsystem: 230V 50Hz landel, 230V 50Hz från 24VDC växelriktare, 24VDC
Kabyss: 230V spis och kyl och frys. Vid spisanvändning startas motorn för att ej tömma batterierna.
Antal kojer i fd lastutrymmet: 16st
Antal kojer i förpiken: 2st
Antal kojer i kaptens hytt: 2st
Antal toaletter: 2st (svartvatten samlas i tank för tömning vid kaj)

– Bo Ekström

Tillbaka till framsidan